"... man känner igen tekniken och tonfallet. Ändå är det som om Wästbergs pågående inventering av epoker, platser och människor han mött denna gång framstår som ännu angelägnare än hittills (...) vad Wästberg förklarar sig obrottsligt lojal med är det i dag försummade mirakel som i brist på bättre kan kallas verkligheten. När allt i vår samtid kretsar kring idéer, många av dem skräddarsydda för att slå sönder vad civilisationen byggt upp, tar författaren på sig rollen som ciceron till en värld som kan avkodas med blicken och erfaras av sinnena." /Jens Christian Brandt, Dagens Nyheter

"Den här gången rör sig Wästberg så nära sin egen tid det går att komma. Med överblicken i behåll (...) Men ännu mera än att sammanställa en tidskrönika framträder författaren nära sitt eget liv. Samtidigt blandas det självbiografiska med ett essämaterial, som hör till det allra bästa han skrivit i den genren." /Bo-Ingvar Kollberg, Svenska Dagbladet

"Per Wästberg har som få genom sitt skrivande och sin gärning spridit kunskap om Afrika och om Sydafrikas kamp mot apartheid. Hans betydelse för den svenska litteratur- och kulturvärlden har varit stor, tydligt inte minst genom memoarerna med sin detaljrika bidrag till minnenas bank." /Monica Tunbäck-Hanson, Göteborgs-Posten

"Trots att Per Wästberg klarsynt ser våldet, rasismen, förtrycket och förtvivlan breda ut sig finns en oemotståndlig livslust och tro på människan, på politisk förändring och en okuvlig optimism som är smittsam. "Semaforen och lodlinjen" blir i sina bästa stunder ett stycke angelägen och dramatisk nutidshistoria, som paradoxalt nog inger hopp (...) Per Wästbergs författarskap är gränsöverskridande och han fogar gärna samman reportage, självbiografi, kulturhistoria och skönlitteratur. I grunden finns en tilltro till människan, kärleken inte minst. I några kapitel berättar han om sina kärleksupplevelser och intensiva förhållanden, skilsmässans smärta och uppbrottets vemod. Sammantaget ger denna sista memoardel en pusselbit till ett av landets mest dynamiska författarskap." /Lena S. Karlsson, Dala-Demokraten

"Paradiset är för honom ett jättelikt bibliotek (...) De fem memoardelarna är egentligen en enda stor hyllning till boken och läsandet (...) Den är mycket otvunget och ledigt skriven med ett språk som är sinnligt, sparsmakat och utsökt välformulerat. Han skriver med en enorm skärpa i uttrycket och besitter en storslagen iakttagelseförmåga och även psykologisk insikt, som tidigare många gånger omvittnats." /Thomas Almqvist, Norra Skåne

"... en överväldigande innehållsrik och vital bok (...) Här finns utomordentligt fina reseskildringar, inte minst från det Sydafrika (...) Här finns avsnitt om att läsa och att skriva, om demokrati och döden men också om gamla bibliotek och Stockholms dolda rum (...) Årskrönikorna som går från 1995 till 2004 är till den grad späckade med upplevelser och intryck att man som läsare tappar andan och undrar hur Wästberg har orkat. Ständigt har han varit i farten för att träffa prominenta personer eller delta i kongresser och seminarier. Hans uppdrag har varit oräkneliga." /Merete Mazzarella, Upsala Nya Tidning