”Kärleken är skör, ’som en kungsfågel som förlorar sin angivna färdväg, störtar in mot glas’. Men den är samtidigt det starkaste som finns. Med ett ackord i denna tonart av hopp och försoning avslutar Lundberg sin bok. Jag lägger den ifrån mig djupt berörd, och kan bara konstatera att den kanske är det bästa han skrivit.” /Anna Lindblom, Skånska Dagbladet

"En av de författare vi måste läsa." /Ulf Olsson, Expressen

”Att läsa Dagar bland skuggor, träd och vatten är att tålmodigt lyssna till Lundbergs berättelser. De är elliptiska och omtagande. (…) Romanen är inte sjukdomen, det är viktigt att förtydliga det. Här finns inga sönderskrivna texter på obegripligt språk, tonen är varsamt mild och kommunikativ (…) boken har ett uppdrag som kontinuerligt tillför ny energi. Den vill tala om det som inte går att tala om. Skriva mellanrummet mellan det som är sjukdom och det som inte är det.” /Anna Hallberg, Dagens Nyheter

"Det är en gripande berättelse, som Lundberg hanterar med en blandning av saklighet och känslosamhet, ett berättargrepp som driver framåt och backar bakåt på ett egenartat sätt med repetitioner och variationer. I språket tar han egensinnigt hand om denna chockartade och plötsliga information som ger berättaren ett alternativt, möjligt liv. Han kunde ha blivit hennes son och haft en helt annan tillvaro. Nu blev det inte så. Men kvar finns en längtan. Ett icke infriat löfte om kärlek (...) Det här är en roman om en sjukdom som aldrig släpper sitt grepp men texten är samtidigt en bön om kärlek och 'det ljusa som finns kvar inom en människa som blivit älskad'. Hade Kristian Lundberg varit med den gång då Bibeln sattes samman undrar jag om han inte hade kunnat bidra med några psalmer i Psaltaren." /Maria Schottenius, Sydsvenska Dagbladet

”Allt han skriver handlar om kärlek, längtan efter den, rädslan för den, flykten, räddningen från kärlek och räddningen med kärlek. (…) Men nu är det inte en särskild kvinna han vill porträttera (…) Istället vill han åt mönstret, de enklaste avskalade orden om livet och kärleken. (…) En verkligt udda och mycket gripande roman.” /Anne Brügge, Arbetarbladet

”Han skriver inåt mot en slags smärtans nollpunkt, lutar sig mot den bibliska berättelsen om Lasarus som Jesus uppväcker från de döda. Det är en rakt igenom allvarsam text som ställer allt på sin spets. Vet vi vad som är sanning och lögn om oss själva? Det är ett sökande genom nattsvart skog mot en flämtande ljuslykta, att slutligen försonas med sitt öde.” /Ulf Lundén, Dala-Demokraten

”En sjukdomsberättelse som får en sällsam auktoritet eftersom Lundbergs språkhantering inte bara berättar om utan också gestaltar den psykiska kollapsen. (…) Den bär en sanningens och den inre nödvändighetens prägel.” /Ulf Karl Olov Nilsson, Svenska Dagbladet

”När han väl börjar berätta om sjukdomen och kärleken är det svårt att värja sig mot hans smärta och allvar.” /Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten