"Lundbergs dikter bärs av en suggestiv puls och en bildproduktion som kan förena det vardagligt grå med en bländande, bibliskt rotad metaforik. Samtidigt hör de till det politiskt och etiskt mest uppfordrande man kan finna i den samtida poesin. För även om Vi är de döda, nu snart givetvis rymmer många fler fasetter och skikt av innebörder och iakttagelser, så handlar dess lysande kärna om hur man delar något." /Jesper Olsson, Svenska Dagbladet

"Att verkligen vilja skriva fram en 'intensiv utsaga om världen' och rikta dikterna utåt, känns som ett nytt ställningstagande i Lundbergs poesi. Han skriver fortfarande mycket om sina egna inre och yttre världar, tonen är som alltid mjuk och repetitiv, men här finns en skärpa som bränner till i det rinnande flödet. Han låter alltmer som Göran Sonnevi, tänker jag när jag läser. En liknande växelsång av liv och dikt, samhällskroppen och den egna kroppen går i och ur varandra. Det är inte nödvändigtvis så att all dikt blir bättre av att vara explicit politisk (...) Men i Lundbergs fall funkar det, eftersom grunden i hans dikter är individuell och existentiell. När det kraftfältet tillåts mäta sig med våldet i världen slår det gnistor om dikterna." /Anna Hallberg, Aftonbladet

"Det finns en lätthet i anslaget, en beundransvärd och otidsenlig klarhet i stilen, som ger kontur åt verklighetens sköra klanger. Det finns alltid något självklart och definitivt över Lundbergs ord, något som kunde kallas för enkelhet, en erfaren enkelhet. Med det menar jag att han arbetar sig fram mot denna enkelhet, ett dämpat tonfall som blir uppfordrande i kraft av att kontrastera mot den gängse retorikens förstärkta slagord (...) Med sina politiska dikter odlar Kristian Lundberg en lågmäldhetens poetik, i ett skrivande som söker sin näring i upprepning. Dels upprepas formuleringar och teman i denna enskilda bok, men också genom det konsekvent utförda författarskapet, som bit för bit läggs fram. Det är poesi som viskar fram sitt angelägna budskap, som lägger sig rätt ned i nuet. Att säga att du bör lyssna på det blir en underdrift." /Björn Kohlström, Helsingborgs Dagblad

"Dikterna andas 1970-talets Sonnevi, eller den mest politiske Tranströmer. Sedan Yarden (2009) har Lundbergs författarskap tagit en ny kurs, med Och allt ska vara kärlek (2011), En hemstad: berättelsen om att färdas genom klassmörkret i fjol och nu denna samling. Det är som en lång sorgesång över vad vi gör med varandra, över staden Malmös förvandling och vår förvandling. Denna stora roman är hjärtat i den svenska samtidslitteraturen just nu. När jag läser de sista sidorna gråter jag. Utanför det ostoppbara regnet, den nedsövda valrörelsen som får politiska djur att gå i ide (...) Känslan att vara utlämnad i en ond värld, med bara små öar av värme. Hoppet är, tycks Lundberg säga, att utvidga de där noderna av anständighet tills vi alla är bröder och systrar." /Daniel Suhonen, Sydsvenskan

"Det är ett speciellt slags mörker som fräter sönder språket, oss, det sker från insidan Åstorp, det är Migrationsverkets låsta lokaler för omhändertagande av asylsökande. Det är statligt sanktionerad människopolitik, ett stand by-helvete där papperslösa väntar på att utvisas. Det är falskt språk (...) Lundbergs vanmakt är uppriktig. Avståndet mellan 40-talets Sverige, i vilket hans farfar upplät sitt hem åt flyende judar, och det nya folkhem där asylsökande bara förvaras i väntan på avvisning, är alltför svindlande (...) När Lundbergs poesi fungerar skapar den ett dämpat hopp om ett sådant fin- eller snarare frirum - denna 'zon där vi har passerat in över varandras gränser'. Då blir dikten till öppning, övergång, fri lejd - och ingen kan längre bestämma vem som är främmande." /Aris Fioretos, Dagens Nyheter

"Legeringen av tro och politik hos Lundberg bildar två sidor av samma strävan: att skapa mening i tillvaron. En tredje komponent är skrivandet.Skrivandet är det som aktiverar medvetandeprocessen hos Lundberg. Därför känns hans dikter så personliga och nästan livsviktiga." /Bo Gustavsson, Norrköpings Tidningar"Jag har inte på mycket lång tid läst dikter av större styrka och betydelse." /Håkan Anderson, Gotlands Tidningar 

"Vi är de döda, nu snart är en hyllning till ordet, till poesin. Dikten skänker kraft och tröst, det är möjligt att ta med sig boken som enda följeslagare i natten. I den oskattbara gryningen träder boksidorna fram som förlösning, som ankare i havets botten. Kärleken nalkas skuggorna - ingen rör sig utan att lida, utan att älska. Vi är de döda, nu snart är ett vittnesmål från det nya Sverige som få vill kännas vid i dag, än mindre vet något om. Lundberg rapporterar om detta Sverige som inte får finnas offentligt, mer än i korta notiser. Detta nya Sverige som inte får finnas någonstans, utom i Kristian Lundbergs diktsamling." /Boel Schenlaer, Gefle Dagblad

"De som inte anses ha skäl nog för asyl, transporteras i vita bussar genom det skånska landskapet för att sändas tillbaka till det hem de inte har. Kristian Lundbergs inlevelse i deras öden skär djupa sår genom dikterna. Den deporterades kropp skall avhumaniseras, kläs av all tillhörighet, glömmas bort, bli till ingenting. Som läsare ska man vara totalt känslolös om man inte blir berörd. Med intensiv rastlöshet - han använder själv ordet - suggererar diktaren fram sin empati, sin förtvivlan, sitt kärleksbudskap. Och det är bråttom. Ty, som både boktiteln och samlingens sista ord lyder: Vi är de döda, nu snart." /Josef Rydén, Jönköpings-Posten 

"Med fragmentariska verklighetsintryck tydliggörs här en flyktingpolitik som gör redan utsatta människor ännu mer utsatta, och detta berör mig långt mer än vad en nyhetstext i ämnet kan göra. Lundberg gör inte anspråk på att förstå de förvarsintagnas känslor, han skildrar istället sin egen maktlöshet och förtvivlan inför det våldsamma system som han bevittnar, och på så vis blir dikten djupt realistisk och mänsklig." /Lisa Gidlöf, Arbetarbladet

"Den lyckas förmedla en insikt som växer till en fysisk känsloupplevelse av att tillvaron egentligen är gränslös, och att det som borde leda oss är kärleken, hjärtat som hela tiden slår även om vi glömmer både det och vår egen förgänglighet, att Vi är de döda, nu snart." /Fredrik Borneskans, Falu Kuriren

"Det känns befriande att läsa dessa dikter som visar, att det fortfarande är möjligt att skriva lyrik som både är samhälls- och människotillvänd och som kan vara svindlande vacker." /Sven Nyberg, Norrbottens-Kuriren