Författaren om hur boken kom till

Första juli var det som jag cyklade ut till Solna för att hälsa på min gudfar Pelle Olsson – 97 år, ytterst svag men klar i skallen. Jag satt i soffan och höll hans mjuka hand. Min syster vad med och Pelles hustru Margareta bjöd på prosecco i värmen. Ett minne kom för honom, som det ofta gjorde: Dagen jag fyllde fyra år, den 6 november 1964, var en fredag berättade han. När han kom hem från jobbet, lite försenad, slog det honom att han inte hade någon present, fastän han skulle till oss i Äppelviken på födelsedagsmiddag. Så han tog ett kvastskaft och en brun strumpa som han fyllde med bomull. Så sydde han i två knappar till ögon, satte samman det hela med nubb och tejp, och – vips! – hade han gjort en käpphäst.

Pelle, som dog bara några månader efter besöket, var den siste i min närhet som ur en vuxens perspektiv mindes mig som litet barn. När jag cyklade hem i sommarsolen från Solna bröt hågkomsten av att rida på den där käpphästen plötsligt ut i mig som när en vårbäck bryter igenom en fördämning.

Alla människor som inte är barn har varit det och dagligen har vi tusen skäl att tänka på vår barndom. Den är välkänd och likväl väsensfrämmande, eftersom det att vara barn består just i att inte ha varit vuxen. Att tänka på, minnas och förhålla sig till sig själv som barn är därför nästan alltid en akt av avlärning, avskapelse eller, tvärtom, av teoretisk överbyggnad; utvecklingspsykologisk, psykoanalytisk eller kanske kognitionsvetenskaplig. Men där och då mindes jag egentligen inte den där händelsen, jag snarare störtades åter in i ett modus, en belägenhet, in i själva tillståndet ”lilla Magnus-på-hästen”. Det kändes som en berusning. Jag skrattade högt på cykeln där jag for genom stan.

Nästa morgon satte jag mig och skrev liksom direkt ur denna belägenhet den kärlekshistoria som nu fått namnet Felicia och Vergilius. Alldeles motståndslöst skrev jag, som om någon annan helt självklart bestämde, sexton timmar om dygnet i drygt tre veckor, tills tillståndet var över och berättelsen klar.

Det har aldrig någonsin föresvävat mig att skriva bok av det här slaget. Jag läser sällan skönlitterär prosa och jag saknar de mest elementära kunskaper om hur novell- och romanförfattare gör. Jag, som vanligen brukar ha järnkoll på mina manus, fick lov att skicka det till några erfarna prosaläsare som kanske kunde förstå och bedöma vad jag skrivit. Jag skickade till min lillebror Peter, till den strängaste och mest belästa bibliotekarie jag känner, Lillemor Åkerman, samt till min låtsasdotter Siri och hennes kille André. De läste alla noggrant, kommenterade och de lärde mig massor. Utan deras omdömen, råd och uppmuntran hade jag aldrig vågat sända manus till min förläggare och mitt förlag.

Så här långt efteråt kan jag förstås se att det i språk, tanke och teman är en bok som fogar in sig i raden av dem jag skrivit. Men jag är fortfarande helt förundrad över att den här kärlekshistorien, liksom utan min förskyllan, kommit ut ur mig.

Magnus William-Olsson