I en diktatur vet man aldrig vem som är angivaren. Det kan vara någon man inte känner, eller någon nära vän. Men man vet inte säkert.
I Ceauşescus diktatur i Rumänien hade säkerhetspolisen alltid en anledning att kalla till förhör. Ändlösa förnedrande förhör som gjorde att man den dagen helst inte ville träffa sig själv. Inte någon annan heller, för den delan. Så människorna försöker gömma sig i Den omöjliga kärleken, eller i Fyllan, eller i Drömmen om friheten i utlandet eller i Galenskapen.
Herta Müllers Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv handlar om förtryckets mekanismer, hur ondskan kryper under skinnet och förgiftar varje människa.