Hur föddes idén till Doggerland och varför ville du förlägga dina böcker där?

Jag har nog alltid ägnat mycket tid åt att fantisera, hitta på historier och frågeställningar. Just idén om Doggerland föddes genom funderingar kring Skandinavien och Storbritannien – vad som skiljer oss och vad förenar oss. Så starka band, historiskt, geografiskt och språkligt, så lika i många avseenden – och samtidigt fullständigt olika. Hur skulle ett land med en blandning av brittisk och skandinavisk kultur skulle se ut?

Och där föddes idén: tänk om jag skulle utforska svaret genom att skriva om det …

Hur skulle du beskriva huvudpersonen, kriminalkommissarie Karen Eiken Friis?

Karen är en motsägelsefull person. Kärv och bitsk, men samtidigt blödig. Krävande och kritisk, men obrottsligt solidarisk. Starkt styrd av sin moraliska kompass, men inte främmande för att ta en omväg kring sanningen när det behövs.

Hur ser din skrivprocess ut?

Inte som den borde… Jag borde sitta vid ett skrivbord, på en ergonomisk stol. Istället hamnar jag i skräddarställning i soffan med datorn i knäet. Tänker att jag ska skriva i en timme eller två och sedan ta en promenad, men ”vaknar upp” ur skrivandet först framåt kvällen då jag missat både lunch och middag. När jag väl skriver förirrar jag mig in i en annan värld – andra dagar skriver jag ingenting alls.

Om du fick bjuda en ny läsare på en enda dag i Doggerland, vart skulle du ta hen och vad skulle du vilja att hen upplevde?

Helst skulle jag vilja visa landet från Noorö i norr till Frisel i söder och resa runt hela Heimös kust däremellan, men det hinner vi inte på en dag. Jag tror vi får koncentrera oss på huvudstaden, Dunker. Förlägga besöket till ostronpremiären, Oistra. Den dagen är en koncentration av det typiskt doggerska – både på ont och gott.

Allt det andra får man läsa om i böckerna…