Anders Rayner

När jag bestämde mig för att jag ville försöka skriva en roman anade jag inte att det skulle dröja många år innan jag äntligen kom igång. Om det inte var studier eller nöjen som tog min tid i anspråk så var det jobb.    Att handlingen skulle vara förlagd långt tillbaka i tiden i någon för en svensk främmande miljö var jag ganska säker på. Jag har alltid varit intresserad av historia och fjärran horisonter och mycket av den skönlitteratur jag läser har hämtat sin inspiration från svunna tider. Jag visste också att jag ville skriva om en outsider, någon som inte drog jämnt med maktens män.
   Jag drömde om att berätta en historia som innehöll det mesta: kärlek och hat, spänning och sorg. Med detta för ögonen stod källan klar för mig; den som alltid skänkt inspiration åt västerlandets författare, konstnärer och poeter: Bibeln.
   Efter att ha bläddrat lite i Gamla Testamentets Kungaböcker stötte jag på ett namn som ofta kom tillbaka, alltid i samband med synd och hedendom: Isebel.
   Isebel, som var drottning i Israel på 800-talet före vår tid, hade alla förutsättningar att reta de fromma profeterna. Inte nog med att hon var från ett annat land, från staden Sidon i dåvarande Fenicien, hon bekände sig dessutom till ”fel” religion. Och ... inte minst: Hon var kvinna, en kvinna med makt! Än i dag kan man slå upp den engelska formen av hennes namn, Jezebel, i en parlör och finna betydelsen: ”syndfull kvinna”.
   Jag började fundera över denna så hatade kvinnas öde. Var hon verkligen så alltigenom ond som hon framställs?
   Det kan jag förstås inte ge något svar på, man vet ju inte ens om hon har existerat. Men vad vi vet är att handlingskraftiga kvinnor, speciellt de som har spelat på männens planhalva, alltid har smutskastats, anklagats och ibland till och med strukits ur historien. Jag tänker bland andra på Jeanne d'Arc och påven Johanna.
   I min bok är det Isebel själv som berättar om sitt liv, från de första åren som prinsessa i Sidon och fram till de omtumlande händelser som ska bli hennes död.
   Ju mer jag skrev desto mer verklig blev Isebel och de andra karaktärerna för mig, och det är kanske inte så märkligt att det ibland tycktes som om de levde här och nu istället för för tre tusen år sedan. Det är ju fortfarande svårt, även i dagens Sverige, att vara kvinna, främling och ha en önskan om något mer än det som tilldelats en.
   Boken ska inte enbart ses som en kritik mot de monoteistiska religionernas patriarkala system. Den utger sig inte heller för att framlägga nya intressanta historiska rön, eller säga sanningar som inte tidigare vågats sägas. Jag vill att den främst ska ses som spännande underhållning; en historisk äventyrs- och kärleksroman med en stark och kontroversiell kvinna i centrum.