Peter Ullgren
Norrköping kommer alltid att vara min hemstad. Det var här jag föddes 1967, växte upp och lärde mig att dyrka Eldkvarn i takt med att jag jobbade som kypare, tidningsutdelare, vaktmästare, dagisfröken med mera.
När det var dags att bestämma sig i livet fanns det bara tre ting som intresserade mig. Valet stod mellan att bli marinarkeolog, astronom eller historiker. Det blev den sistnämnda banan som började på allvar en sommar i Botaniska trädgården i Lund 1995. Under en blådallrande sommarhimmel, i sällskap av prunkhallon och östgötsk blåklint, förhäxades jag denna glödheta sommar av en rad färgstarka 1600-talsaristokrater. En omfångsrik trebetygsuppsats i historia tog form, som så småningom blev min doktorsavhandling: Lantadel, vilken jag i februari 2004 disputerade på vid Historiska institutionen, Lunds universitet.
Efter åratal med gulnade brev, dammiga luntor, utflykter i becksvarta gravkor och oändliga timmar i diverse arkiv var det dags att gå vidare i livet. Någon postdepression infann sig aldrig, eftersom hus, sambo, hund och en nyfödd dotter propsade på min närvaro i verkligheten.
Dessutom var jag en jagad man. Alltsedan jag stött på ett oväntat och unikt brevmaterial hade ett antal vapenskramlande karoliner pockat på min uppmärksamhet genom att stampa vid sängen på kvällarna. De ville få fram sin historia - om den undergångsstämning som rådde i den karolinska armén vid stormaktstidens slut. Slutligen gav jag dem ett löfte: - ja, jag ska skriva boken om er desperata tillvaro, men ni måste lugna er. De fingrade på sina värjfästen, höll mig stadigt fastlimmad med sina blickar, men så stillade de sig, när de insåg att jag tänkte infria mitt löfte. Jag drog en lättnadens suck och insåg att den bok om herrgårdsspöken, som jag dragit igång inte fick dra ut på tiden alltför mycket.
Under arbetet med avhandlingen hade jag fått en första glimt av gengångarna på de svenska herrgårdarna. I gamla brev och dagböcker berättades det om oförklarliga händelser på slott och herresäten. Mitt intresse för spöken i herrgårdskulturen var därmed väckt. Fascinerad sparade jag fallen i min kuriosafil på datorn. Ett stycke fängslande kulturhistoria tonade fram. I centrum stod berättelser om spöken, som alltid funnits i marginalen av människans verklighet. Det är så Herrgårdsspöken har kommit till.
Med tonvikt på fall från 1600-talet fram till idag har vetandet hämtats ifrån brev, dagböcker, tidningsartiklar, muntliga berättelser och litteraturhistorien. Skrivandet varvade jag med att hålla en hel del föredrag om herrgårdsspöken.
Men jag är långtifrån någon renodlad spökhistoriker, utan rankar mig främst som kulturhistoriker med böjelse för 1600- och 1700-talens historia. Det är också sekel som är roligast att förmedla till studenterna i samband med min undervisning på grundkurserna i historia vid Högskolan Kristianstad samt Historiska institutionen vid Lunds universitet.
Förutom att verka som universitetslärare bedriver jag även ett nytt forskningsprojekt, vilket handlar om herrgårdskulturen, sockenkyrkan och religionen. Därutöver medverkar jag i ett idéhistoriskt forskningsprojekt om ockultism och frimureri under den gustavianska epoken.