Tony Samuelsson

Jag är född i Karlskrona 1961, uppvuxen i Farsta. Idag är jag gift med Beata, vår son Anton föddes 1989. 1996 flyttade vi till Orsa i Dalarna med barn och katter. Vi bor en bit utanför i den lilla byn Slättberg. Vi kom hit för att drömmen om ett liv på landet utlovade frihet, utrymme, en trädgård, en omstart i livet som vi ville ha. Här har jag vuxit ut som skönlitterär författare, i både med- och motgång. Jag har jobbat som fabriksarbetare, chaufför och sjukvårdsbiträde, som heltidsförfattare med böcker, filmmanus, tevedramatik, journalistik, föredrag, uppläsningar, skolbesök. I mina romaner skildrar jag ofta människor i både arbete och vardagsliv och deras sökande efter en djupare tillhörighet. Jag skriver kulturjournalistik för bland annat Dala-Demokraten, Mål och Medel och LO-Tidningen. Arbetarlitteraturen är ett specialintresse.

1993 Tidningen VI:s litteraturpris, 2000 Stig Sjödin-priset, bland annat för mina insatser för arbetarlitteraturen. Har även fått ABF Dalarnas litteraturpris 2004 och Ivar Lo-priset 2005 samt Orsa kommuns kulturpris 2006.

Romandebut 1989 med Seymor som handlar om en ung löparstjärnas uppgång och fall under andra världskriget. Ett litterärt genombrott 1993 med romanen Gäst hos borgerligheten, den sista delen i en löst sammanhållen trilogi. De övriga titlarna är Myten om den förstfödde 1990 och Den harmynte trumpetaren 1991. Den så kallade Farsta-trilogin berör uppväxt och arbetarklassbakgrund. Sedan flera ungdomsböcker, bland annat En lycklig tjuv om natten, 1993 och novellsamlingen Tal till bruden, 1996. Berättelserna handlar ofta om unga människor som tvingas lämna sin familj och ta steget in i en ny och främmande verklighet. Ett lika viktigt tema är mötet mellan människor från olika samhällsskikt. 2004 publicerades En grind av mörker, ett psykologiskt drama om Yvonne som efter sin dotters bilolycka tvingas ta itu med ouppklarade saker i sitt liv. Arbetarklassens bästa partytricks, 2006, en essäsamling om arbetartraditionen och samhällsengagerade författare i svensk litteratur. 2009 kom den kontrafaktiska romanen Jag var en arier. Den utgår från hypotesen att Tyskland vann andra världskriget. Handlingen utspelar sig på 1970-talet i ett Sverige som är en självklar del i ett naziimperium som lagt under sig hela Europa. Förutsättningar som gäller också i Kafkapaviljongen (2014).

När föll jag för första gången in i en bok? Jag minns min barndoms böcker vagt och knapphän­digt. Böcker som lästes högt av fröken på lekis och lågstadiet. Mio, min Mio. Jag minns lyckotillståndet när jag började läsa själv. Den första bok som blev min egen var stor till formatet och rikt illustrerad. Det var ett urval av H C Andersens sagor, jag fick den av mamma. Bilden på Flickan med svavelstickorna var så oerhört vacker och sorglig. Det var en realistisk bild men ändå djupt orimlig. Vad var det för brutal värld där ett barn lämnades att dö ute i snödrivan, nedbru­ten av köld, medan familjevärmen och de hemtrevliga ljusen från hu­sen syntes oåtkomliga. Det var inte den värld jag levde i.

Jag gav mig ut till olika platser i världen med läsningen. Eftersom jag delade rum med mina två yngre syskon var läsning också ett sätt att vara som i ett eget rum. För att få vara ensam behövdes det ibland en bok.

Language is a virus, sjunger den amerikanska konstnären och musi­kern Laurie Anderson. Språket är ett virus. Den raden uttrycker nog mitt djupaste och tidigaste förhållande till språket och litteraturen. Jag hade ett skavande språk i mig som barn, det kunde bubbla upp ibland, men det passade inte alltid in bland möblemanget i vår tre­rummare i Farsta. Jag hade tråkigt och sökte mig till böckernas värld, jag lånade mycket från folkbiblioteket.

Det tråkiga med livet handlade inte om apati och brist på saker att göra, det var snarare en livskänsla, en lång väntan på att något skulle hän­da, förändras. Denna väntan passade in i vardagen men inte i språket jag bar på; det var överdådigt och visste sa­ker som jag inte visste, betydde saker som jag inte kände till. Det levde lite för sig själv, talade, skrev märkliga skoluppsatser. Jag hade tidiga erfarenheter av att jag blev kantstött av andras språk, men ock­så missförstådd eftersom mitt eget språk ibland for iväg med mig, det ville säga något ohört. Jag kunde säga konstiga saker. Jag minns inte vad, men jag minns reaktionerna. Avståndstagande, förvåning, löje, aggressivitet. Språket gjorde som det ville.

Kom det ur böckerna jag läste? Var det därifrån viruset hade legat vilande och virvlat upp? Jag behärskade förstås det vanliga, vardagliga språket, det som jag kunde identifiera mig med. Jag kunde de många lösenorden som fordrades för inträde. Mitt språkvirus fick mig att tänka och handla i främmande banor, det gjorde mig ömtåligare, ledsnare, fantasifullare, oförståndig, drömmande. Det måste hållas tillbaka. Det var farligt, det var början på en utstötning.

Någon gång under mitt trettonde år läste jag i en bok som jag aldrig glömt titeln på: Hur stora författare arbetar. Den var författad av Nils-Olof Franzén, ut­kommen första gången 1947. Jag mås­te ha lånat boken på Farsta bibliotek. Undertiteln löd: ”Charmfulla essäer kring inspiration och diktarvardag, fan­tasi och strama tyglar, arbetstid och ekonomiska villkor.”

Det var en aha-upplevelse och en vändpunkt, eftersom jag då fick en första inblick i själva författaryrket. Vem var egentligen den där figuren som hade skrivit de böcker jag läste? Författaren? Det var alltså ett yrke. I boken låter Franzén för­fattare från 1800- och 1900-talet berätta om sina arbetsmetoder. Det var sådana som Victor Hugo, Dumas den äldre, Balzac, Tolstoj, Zola, Dickens, Dostojevskij. Flera av dem och deras romaner var jag redan bekant med genom serietidningen Illustrerade klassiker. Där fanns också Esaias Tegnér, August Strindberg, Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg. Ivar Lo-Johansson ger det goda rådet till en ung författare att binda sig vid stolen. Gott sittfläsk är den genaste vägen till den egna drivkraften.

Balzac menade att en författare, för­utom att sova från sex på kvällen till tolv på natten, och därefter stiga upp och skriva natten igenom till morgonen gryr, även måste leva i sträng avhållsamhet. Celibat frigör intellektet och den andliga ener­gin. En halvtimme varje år skulle den blivande författaren ge sig tillåtelse att träffa sin älskade – en livlig korrespondens var dock tillåten eftersom det danade författarens stil. Det låter som en anekdot som man inte ska dra alltför stora växlar på, men på mig gjorde den här bilden av ”yrket” intryck. ”För mig finns endast ensamhet och arbe­te”, skrev Balzac.

Författare arbetade på många olika sätt. De tog skrivarbetet på större allvar än själva livet. Ensamhet och arbete hade de alla gemensamt. Skrivandet var som en ohejdbar fysisk drift. Den verklighet som de stora författarna en gång hade känt, gestaltat och skrivit ner på ett papper hade överlevt i böcker som jag – långt senare – kunde leva mig in i och förstå. Jag var redan rutinerad läsare, nu visste jag att jag skulle bli författare, en som skrev böcker. Den trettonårige bokslukaren kunde inte uttrycka tanken, men jag tror att jag intuitivt begrep vad en för­fattare var. Han bar på samma språkvirus som jag och hade funnit ett motgift.