”Jag ärvde min gammelfarmors ilska, inte hennes galenskap” Mitt riktiga namn är Elisabeth av Adèle Yon är en storslagen och gränsöverskridande debut – en litterär undersökning av författarens egen familjehistoria och av ett kvinnovåld som länge förtigits. Utgångspunkten är Yons gammelfarmor Betsy, som i efterkrigstidens Frankrike tvångsintogs på mentalsjukhus, diagnostiserades med schizofreni och efter år av elchocksbehandlingar slutligen lobotomerades.

På 1950-talet spärras Elisabeth in på initiativ av sin make André och hålls institutionaliserad i sjutton år. Under denna tid föder hon fem av parets sex barn, som omedelbart tas ifrån henne. Efter lobotomin reduceras hon inom familjen till en skugga i periferin och dör ensam på ett vårdhem. Yons bok är ett försök att återerövra denna förlorade livsberättelse och hon blottlägger också våldets efterverkningar genom generationerna och vad som går i arv. 

Boken inleds med ett mejl från Betsys son till hans syster, kort innan han tar sitt liv genom att hoppa från en lägenhet i Paris. I hans handling anar Yon närvaron av Betsy och hennes år på mentalsjukhus. En rädsla för att bli galen genomsyrar familjens kvinnor – föreställningen om ett ”skört temperament” som måste hållas under ständig uppsikt. Yons undersökning för läsaren till vansinnets kulturella och historiska rötter: till litteraturens och filmens gestaltningar av ”den galna kvinnan”, till psykiatrins och lobotomins historia och till hur diagnoser har fungerat som sociala etiketter. När dessa berättelser bryts upp framträder ”galenskapen” som ett stigmatiserande raster över fullt begripliga reaktioner på outhärdliga livsvillkor och djupa trauman.

Formmässigt är boken lika radikal som sitt ämne. Driven av ett obevekligt behov av att få veta – och av en vrede – rör sig Yon mellan essä, roman, reportage, detektivberättelse och road trip. Texten växlar mellan berättande partier, brev mellan Betsy och André, intervjuer, medicinska journaler och arkivmaterial. Ur denna hybrid växer en ny litterär form fram, anpassad till att försöka återge ett liv som trasats sönder. Betsys brev vittnar om intelligens och motstånd mot rollen som foglig hustru och mor och smärtsamma detaljer etsar sig fast: hur hon borstar håret över tinningarna för att dölja hålrummen efter lobotomin, psykiatrernas föreställning att fler graviditeter skulle ”stabilisera” henne, och slutligen avslöjandet av den egentliga orsaken till hennes sammanbrott.

Fragmenten fogas samman som i en arkeologisk utgrävning – en sten lyfts i hopp om att finna liv där under, ett spår är en återvändsgränd, en plötslig upptäckt öppnar nya möjligheter. I mellanrummen träder bilden av den verkliga Elisabeth fram, ofullständig men oemotståndlig. Samtidigt ställs en avgörande moralisk fråga till litteraturen och till oss som läsare: kan skrivandet någonsin vara en form av rättvisa? Trots sin djupt personliga utgångspunkt är detta en bok med blicken riktad utåt – mot sanning, ansvar och gottgörelse. De handlingar och umbäranden Elisabeth var tvungen att genomlida kan aldrig göras ogjorda, men Yons kompromisslösa vittnesmål är en möjlig form av upprättelse, trots allt.

Sedan utgivningen i Frankrike i februari 2025 har boken blivit ett fenomen med över 300 000 sålda exemplar. Den har belönats med flera av Frankrikes mest prestigefyllda priser, däribland Prix France Télévisions Essais, Grand Prix des lectrices de Elle och Nouvel Obs.