”William-Olsson bygger i sin lärda och eklektiska stil upp ett språkligt rum som ger dikten möjlighet att närma sig det onämnbara: Ordet är mindre än verkligheten, förminskande, dött. Men i verkligheten finns livet, finns vi som lever och som drivs av att sätta ord på våra livserfarenheter. Det är ett kretslopp från gryning till grav och tillbaka igen. Koraxas tomb påminner oss om poesins möjligheter genom att använda detta klassiska stoff på ett ytterst skickligt, personligt och bitvis nytt sätt.” /Fredrik Eriksson, BTJ-häftet

Om Inget är alltid för sent (2020):

”Det finns en poetisk koncentration i språket. Varje sats svämmar över av betydelsepotential (...) Med grepp som påminner om T S Eliot eller Joyce upprättar William-Olsson paralleller mellan historia och samtid, bland annat genom att låta nya dikter uppstå ur Sapfos fragment eller genom att benämna moderna händelser med antika ord (...) Det är uppriktigt glädjande att läsa.” /Klas Hemlin, Sydsvenskan

”Magnus William-Olssons plats på den svenska diktscenen är så självklar att man ibland nästan tar honom för given, han bär ju upp så många andra författarskap. Sedan debuten med O' 1987 har han gett ut elva diktsamlingar, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hans omfattande verksamhet som kritiker, redaktör, essäist, översättare och inom alla de ytor där rollerna berör varandra. Under tiden har han utvecklat en säker röst (...) där Sapfos sinnlighet och sonettens utrop löper lekfullt kring varandra. Han rör sig fritt mellan versmåtten och uppfinner då och då nya, med en rytm som ibland är underförstådd men aldrig tyst. Läser man noga kan man höra ljudet av en osynlig metronom.” /Henrik Sahl Johansson, Svenska Dagbladet

”Inget är alltid för sent är en tunn bok, men rymlig (...) Som möter världen med blottade slemhinnor – låter sig smittas både av antiken och samtiden. Som blottar det ömmaste i undergivet högmod.” /Martina Lowden, Sveriges Radio, Kulturnytt

”Ja, det är sannerligen inte muntert – men det är nog just det brutala allvaret som är så bra med denna närmast klassiskt dekadenta diktning. Magnus William-Olsson rattar in rejält pessimistiska våglängder stundtals. (...) Samtidigt är flera av dikterna relativt ljusa. Eller åtminstone lekfulla. Nej, allt är paradoxalt nog lekfullt när jag tänker efter.” /Andrés Stoopendaal, Borås Tidning