Nobelpristagare hos Wahlström & Widstrand

2017 Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro är född 1954 i Nagasaki i Japan och kom till England vid fem års ålder. Han har skrivit sju romaner och en samling berättelser, Berg i fjärran (1982), belönad med Winifred Holtby Prize, Konstnär i den flytande världen(1986), vinnare av Whitbreadpriset och nominerad till Bookerpriset, Återstoden av dagen (1989), vinnare av Bookerpriset, Den otröstade (1996), Never let me go (2005), Nocturner – fem berättelser om skymning och musik 2010) och Begravd jätte (2016).

2009 Herta Müller

2001 V.S Naipaul

1998 José Saramago

1992 Derek Walcott

Född 1930 på ön St. Lucia i Västindien. Walcott har själv sagt att hans uppväxt har spelat stor roll för hans författarskap. Bägge föräldrarna var lärare och han växte upp i ett hem fyllt med böcker. Den första diktsamlingen gav han ut själv som tonåring under namnet D A Walcott. Walcott fick ett stipendium till University of the West Indies på Jamaica, där hans huvudämnen var franska, latin och spanska. Han har under hela sitt liv varit mycket produktiv, som poet, pjäsförfattare, journalist och konstnär. 1962 kom hans diktsamling In a Green Night, som räknas som hans genombrott som poet. Hans verk kretsar ofta kring den karibiska urbefolkningen och deras koloniala bakgrund. Sedan 1953 har Walcott arbetat som lärare vid ett flertal college och universitet på Jamaica och i USA. 1998 skrev han en musikal, The Capeman, tillsammans med Paul Simon.

1987 Joseph Brodsky

Joseph Brodsky föddes 1940 i Leningrad och var av judisk börd. Fadern var pressfotograf och modern var översättare. Brodsky slutade skolan vid 15 års ålder, varefter han förvärvsarbetade bland annat i fabrik och som eldare till sjöss. Han medföljde också ett antal geologiska expeditioner till olika delar av Sovjetunionen. Samtidigt bedrev han intensiva studier på egen hand i bland annat filosofi och religionshistoria. På 60-talet kom han att fördjupa sig i studiet av Gamla och Nya Testamentet och han kom nu också i nära kontakt med de litterära kretsarna i Leningrad. 1958 började han skriva poesi och hans rykte växte. Han råkade i konflikt med det sovjetiska etablissemangets krav på följsamhet mot ”socialistiska ideal” och han arresterades i februari 1964 och dömdes i mars samma år för ”parasitism” till inre förvisning till ett arbetsläger. Under Brodskys vistelse där publicerades hans första diktsamling i väst och till följd av påtryckningar både från utlandet och från framstående inhemska intellektuella fick han efter ett och ett halvt års straffarbete återvända till Leningrad. 1972 tvingades han lämna Sovjetunionen och kom till Förenta staterna i ofrivillig exil. Han bosatte sig i New York och blev amerikansk medborgare 1977. 1978 blev han hedersdoktor vid Yale University och invaldes i American Academy of Arts and Science. Han fick Nobelpriset 1987 och utsågs till Poet Laureate i USA 1991 och 1992. Brodsky dog 1996.

1986 Wole Soyinka

1982 Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez föddes 1928 i Aracataca, en liten by vid Colombias atlantkust, där han växte upp hos sina morföräldrar. Hans barndomsår kom att ligga till grund för en stor del av hans författarskap och G. har själv hävdat att det intressantaste i hans liv inträffade innan han fyllt åtta år. År 1947 började han sina universitetsstudier i juridik och statskunskap och samma år publicerade dagstidningen El Espectador hans första berättelse; La tercera recignción. 1948 flyttade han till Cartagena, där han arbetade som journalist på dagstidningen El Universal. Han har därefter medarbetat i oräkneliga tidningar och tidskrifter i Amerika och Europa. Hans första roman, La hojarasca (Virvlande löv), gavs ut 1955, och i denna och de följande böckerna, Den onda timmen (1962), Översten får inga brev (1961) och novellsamlingen Mamá Grandes begravning (1962), börjar man skönja konturerna av den fantastiska byn Macondo. 1967 utkom Hundra år av ensamhet, en roman som omedelbart blev mycket uppskattad av såväl kritiker som publik och som befäste García Márquez ställning som en av de stora författarna i vår tid. Den kom att under ett kvarts sekel säljas i mer än 30 milj. exemplar och låg till grund för G:s nobelpris i litteratur 1982. G. har på senare år även arbetat med film och ett resultat av detta intresse är reportageboken Miguel Littíns hemliga liv i Chile (1986). I sin senaste bok, Rapport om en kidnappning (1997), skildrar Márquez våldets och korruptionens Colombia i ett skakande dokumentärt reportage.

1970 Alexander Solsjenitsyn

Född 1918, rysk författare som växte upp under knappa förhållanden. Studerade bl.a. matematik och fysik under 30-talet. Under andra världskriget blev han artillerikapten men fängslades 1945 på grund av kritik mot Stalin. Han dömdes till åtta år i fångläger och därefter landsförvisning men fick tillbaka sina medborgerliga rättigheter 1956, samtidigt som han kämpade mot cancer. Romanen En dag i Ivan Denisovitjs liv, som tog upp strafflägrens grymma verklighet, lyckades han genom personliga kontakter med Nikita Chrusjtjov få publicerad 1962. Denna kritik gjorde att han uteslöts ur författarförbundet och fick publiceringsförbud. Hans mest kända romaner Cancerkliniken (1968) och Den första kretsen (1968), kunde länge bara ges ut utomlands. 1974 landsförvisades S. ännu en gång. Han fortsatte sitt författarskap i Schweiz och USA. Efter att alla hans verk utgivits i hemlandet under ”perestrojkan”, har han blivit en moralisk förebild för ryska författare och efter sin återkomst till Ryssland 1994 hyllas han som en av landets stora kulturpersonligheter.

1956 Juan Ramón Jiménez

1881—1958, spansk författare, starkt influerad av Verlaine och andra symbolister. I J:s tidiga verk prövar han många olika versformer på ett magnifikt sätt. Hans fru Zenobia Camprubí betydde mycket för honom och 1916 skrev han den kända diktsamlingen En nygift poets dagbok, präglad av ett rent och vackert språk. Året efter kom hans mest populära verk Platero y yo, som på svenska delades upp i Silver och jag och Samtal med Silver. Silver är en åsna som tyst lyssnar på hans funderingar under långa promenader. 1936 flyttade han på grund av det spanska inbördeskriget till USA där han stannade i femton år, innan han slutade sina dagar på Puerto Rico.

1947 André Gide

1869—1951, fransk författare inom många grenar, bl.a. romaner, teaterpjäser, reseskildringar och litteraturkritik. Gjorde sig känd för att ifrågasätta etablissemanget, politiker och intellektuella, med en alltid lika kritisk och ironisk attityd. Han prövade olika vinklar och bytte ofta ståndpunkt, men i botten hade han en stark tro på den franska kulturen. Hans mest betydande verk är: Vatikanens källare (1914), Pastoralsymfonin (1919), som översatts till mer än 50 språk, den självbiografiska Om icke vetekornet dör (1926) och Falskmyntarna (1926), där G. blandar nästan alla på den tiden tänkbara romangrepp och –tekniker. Hans liv och författarskap kretsade kring komplexa känslor gentemot det borgerliga samhället med dess kultur.

1939 Frans Eemil Sillanpää

1888—1964, finsk författare. S. studerade naturvetenskap vid universitetet i Helsingfors och tog starka intryck av bl.a. Haeckels, Ostwald och Bergson. Människan som biologiskt naturväsen är grundtemat i hans litterära skapande. Hans mest kända verk är Livet och solen (1916), Det fromma eländet (1919), Silja (1931), En mans väg (1932) och Människor i sommarnatten (1934). De kretsar allihopa kring människans liv kontra helheten. Hur människorna drivs av av sina biologiska instinkter och behov.

1931 Erik Axel Karlfeldt

1864—1931, tilldelades nobelpriset postumt. K. växte upp i Dalarna i en lantbrukar- och bergsmannafamilj, debuterade 1895 med Vildmarks- och kärleksvisor vilken gick tämligen obemärkt förbi. Genombrottet kom med diktsamlingarna Fridolins visor (1898) och Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901). I dessa samlingar har hans språk fått den must och pregnans som man förknippar med hans verk. Flora och Bellona (1918) vittnar om de djupa spår som det första världskriget satt hos K. Hans dikter har inspirerat till många tonsättningar, varav många kommit att tillhöra den nationella sångskatten.

1927 Henri Bergson

1859—1941, fransk filosof, professor vid Collège de France i Paris 1900—21. B. är mest känd för sina teorier om ”tid”. I sin avhandling Tiden och den fria viljan (1889) talade han om ”den verkliga tiden” (fr. la durée réelle) som en kvalitativ företeelse i motsats till naturvetenskapens och det praktiska livets kvantitativa och mätbara tid. ”Den verkliga tiden” kan inte mätas, eller vetenskapligt bevisas, utan är fattbar endast genom intuition. Han skrev avhandlingar om evolutionen och i Le Rire (Skrattet, 1900), förklarade han det komiska som ett mekaniskt beteende. B:s tankar framstod vid sekelskiftet som friska och banbrytande. Han påverkade filosofer och författare som Simmel, Shaw och Proust.

1901 René Sully Prudhomme

Eg. René François Armand Prudhomme, 1839—1907, fransk författare. P. är känd som en desillusionerad diktare med smak för det existentiella, såsom själens oro och den moderna människans alienation. Han har givit ut prosaverk men är mest känd genom sin poesi: Stances et Poèmes (1865), Les Épreuves (Prövningarna, 1866) och Les Solitudes (Ensamhet, 1869) är några av hans verk.