Christina Bergil

Jag har skrivit tre böcker som sinsemellan är mycket olika och sprungna ur olika behov. Den första var en avhandling om Birgitta Trotzigs författarskap. Jag skrev den för att jag ville vara i beröring med ett djup – så mycket av tillvaron utspelar sig på ytan, det plågar mig ofta starkt – och den tog nio år att skriva. Den andra boken var en stor överraskning för mig. Jag hade inte närt några författardrömmar, aldrig lagrat oavslutade projekt i mina lådor. Och så skrevs boken på en månad under mitt livs enda hypomana, kreativa skov. Den var nog ett utflöde av min ytliga sida: själv tycker jag att det är en rolig bok, präglad av en munter sarkasm. Den handlade om Freuds berömda fall Vargmannen, och om det finns ett seriöst motiv bakom handlar det om individens rätt att vara subjekt i sin egen historia.

Mina tre böcker har åtminstone en sak gemensamt: deras upprinnelse kan jag spåra långt tillbaka i mitt liv, till tidiga läsupplevelser. Tydligast är det med min senaste bok. Utan att veta säkert, tror jag att det var läsningen av Anne Franks dagbok när jag var i 12-årsåldern som därefter fick mig att börja läsa den litteratur om Förintelsen som då fanns på Vänersborgs stadsbibliotek. På 60-talet var det inte särskilt långt till krigsåren – jag upprepade för mig själv ”jag är född bara nio år efter kriget”, och det var ett faktum som var nästan omöjligt att ta till sig för det trygga välfärdsbarnet. Det fanns då ännu inte så mycket skrivet. Jag läste Rudolf Höss memoarer och försökte mig på Hannah Arendt. Grundupplevelsen – ”Hur var detta möjligt?” – har aldrig kunnat släppa mig.

Naturligtvis är också jag kluven till den massmediala fascinationen för utrotningens år – ”förintelsekitschen”, som Imre Kertész säger. Aspekten av exploatering, av att suga näring ur ett lidande som man ändå inte delar. Likväl: det som hände, som tilläts ske, Europas judiska befolkning under 30- och 40-talen, är mänsklighetens trauma, ingenting vi kan lägga bakom oss. Inte heller vi som i snart ett sekel varit jordens skyddade överklass. Det fortsätter att vara den stora utmaningen mot vår världsbild, vår självuppfattning, vår religion, vårt kurage.

Den jag var innan var egentligen tänkt som en bihandling i en annan bok (jo: också jag har numera avbrutna projekt i min hårddisk) och inspirationen var återigen litteratur: Robert J. Liftons The Nazi Doctors. Medical Killing and the Psychology of Genocide (London 1986). På 70-talet intervjuade Lifton en rad läkare som varit verksamma i Auschwitz. En av de f.d. SS-läkarna säger gång på gång: ”Ni förstår inte detta, Auschwitz var en egen värld, det hade sina egna lagar.” (fritt citerat) Underförstått: de levde i den världen som i ett undantag – efteråt kunde det inte räknas. Sådana illusioner kan man göra sig. Jag ville skriva om människor som lever i en värld definierad som ett undantag.