"(...) vilken god berättare Wolff är. Han fångar scener och detaljer med stor skicklighet, som om detta inte alls var hans debut i långprosan. (...) Rikitikitavi är en mycket fin utvecklingsroman, som förklätts till självbiografi." Malin Ullgren, Dagens Nyheter

"Varför är det så svårt att skriva om någonting som är riktigt bra, som ruskar om, som ger insikter? Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi, hans mammas smeknamn på honom, hämtat från Kiplings Djungelboken, är en sådan upplevelse. En bok man snarare flyttar in i, i bokstavlig mening slukar – rakt in i kroppen – än dechiffrerar via bokstäver, och gör om till bilder och tankar. (...) Resultatet: man får lust att svära åt honom för att han rökt för mycket och inte tagit hand om sig ordentligt. Och läsa boken om igen, för den är varm. Och han kan skriva. Också." Caroline Alesmark, Värmlands Folkblad

"En av anledningarna till att Rikard Wolffs självbiografi är så bra - inte minst i dess solidaritet med ett ängsligt barn - är den fina hanteringen av språket. Wolff formulerar sig i effektiva bilder, slagkraftiga och med svarta kanter. (...) Berättelsen om den sorgsna Farsta¬pojkens väg från folkhems¬förorten till folkets hjärtan smattrar fram som en svartvit cellu¬loidremsa i en projektor. (...) Rikitikitavi är en imponerande litterär debut av en redan skicklig berättare. Det är en själv¬biografi som, i sina bästa stunder, får huden att knottra sig. Men det är också en av de ondast ¬värkande skildringar av de svenska aidsåren som jag har läst." Johan Hilton, Expressen

"Redan efter några sidor var jag fast. Wolff är en bra berättare, han har flyt i språket och förmåga att fånga vardagsdramatik. Han hakar inte upp sig på detaljer, utan driver berättelsen framåt så att intresset hela tiden hålls uppe." Elisabeth Pettersson, Nerikes Allehanda

"Porträttet av mamma och pappa tecknas med ömhet, i bilderna av dem finns både kärlek och rättvisa. Wolff ser sensualiteten i faderns sätt att kategorisera världen i sina dagböcker, en trubbigare läsare skulle kanske bara ha uppfattat en trist ingenjörssjäl men Wolff förmedlar att sinnlighet inte kräver blomsterspråk. Överhuvudtaget har han ett så ömsint sätt att plocka och spåra bland efterlämnade papper. Resultatet blir text med liv där mörker stiger ur sprickorna." Maria Küchen, Sydsvenska Dagbladet

"Mitt förströdda bläddrande i skådespelaren Rikard Wolffs aktuella självbiografi "Rikitikitavi" övergår snabbt i djup koncentration och jag blir förvånad när jag märker hur länge jag suttit försjunken. (...) Han skriver väl och utan större åthävor om sina minnen, i ett förtroligt men sakligt tonfall som påminner om hur människor i samtal delar sina mest avgörande livserfarenheter med varandra." Johanna Koljonen, Dagens Nyheter

"Rikitikitavi (...) är en smärtsamt självutlämnande historia om ett ångest¬ridet barn och en passionerad älskande som slår i svartsjuka, lever på scenen och till sist också förlikas med både sig själv och de idag döda föräldrarna. Berättelsen andas kärlek och försoning" Ingrid P Bosseldal, Göteborgs-Posten