Golnaz Hashemzadeh har lyckats skriva prestationsjunkiens berättelse ur ett invandrarperspektiv som både skrämmer och fascinerar. Hon är inte jag är en roman om en kvinna som helt tappat bort sig själv i jakten på att vara den alla älskar.

Golnaz Hashemzadeh är född 1983. 2004 var hon, som den åttonde kvinnan i skolans historia och den första med invandrarbakgrund, kårordförande på Handelshögskolan.

Vi har intervjuat Golnaz inför utgivningen av romanen i augusti.

Kan du berätta lite kring bokens titel? Pappan i din roman vill i slutet av boken viska åt den kvinnliga huvudpersonen ”Du är inte hon”, ja Vem är du?  - Du benämner inte huvudpersonen i romanen vid personliga pronomet ”jag” utan ”hon”. Varför?
Boken handlar om en flicka som är en funktion av omgivningens drömmar, förhoppningar, fördomar och begränsningar. Hon anpassar sig, byter skepnad, följer instruktioner, realiserar drömmar som fötts innan hon själv kom till liv. Hon håller sin identitet flytande, för allt hon i slutändan vill är att få tillhöra och för att få göra det är hon beredd att omvandla sig.

Titeln ”Hon är inte jag” refererar till denna flytande identitet. Det är också den som gör att hon går namnlös berättelsen igenom. Ett namn är statiskt, flickan i boken vill inget hellre än att transformeras.

Hur självbiografisk är romanen? - Du kom själv med din pappa, mamma och lillebror till Sverige från Iran, då du var tre år och har disciplinerat fått toppbetyg i skolan.
Du säger i en tidningsintervju att en av dina styrkor är att du ger dig inte. Och nämner som en svaghet att du kan bli så besatt av en uppgift att du slutar både sova och äta. Liknande drag som huvudpersonen i romanen har.
Flickans resa överensstämmer väl med min egen, från flykten via Fabriksorten till Elitskolan och Firman. Men resten - karaktärerna, situationerna, dialogerna - är fiktiva, och baserade på observationer, idéer och känslor jag plockat upp längs vägen. Men jag kan ställa mig frågande till om någonting litterärt egentligen kan kallas helt påhittat eller helt sant. För mig är fiktionen ett verktyg för att förmedla tankar och frågor om verkligheten.

För vem har du skrivit romanen? - För att svenskar ska förstå hur många invandrare upplever sin situation i Sverige? Hur svårt det är att lyckas uppfylla drömmar, vara förlorad eller att det förflutna saboterar?
Jag har skrivit romanen för alla som känner igen sig i att ibland spela en roll för att uppfylla andras förväntningar, krav eller drömmar. Som är beredda att fejka, eller till och med göra våld på sig själva för att få en klapp på axeln, för att få tillhöra. Någonstans, hos någon, lyckas jag kanske väcka ett frö till insikten att ”Det är inte värt det.” För det är det inte. Det är inte värt det att inte tillåta sig att finna och vara sig själv, och det är inte värt det att sätta prestationer eller ens hårt arbete framför välmående och relationer.

Vad vill du med boken? Du har iransk bakgrund och har skrivit en roman med invandrarperspektiv. - Hur svårt det är att bli accepterad, få en plattform. Kan man bli av med ”blatte”stämpeln frågar du dig.
Något som för mig är viktigt att lyfta fram, är att integration och assimiliering kräver att de som vill in hittar dörren och knackar på den, men också att de som redan är på insidan är beredda att öppna dörren och släppa in.

Jag tror på att människor som flyr och flyttar till Sverige måste anpassa sig, för sin egen skull och för samhällets skull. Men jag vet också att det inte räcker, om inte de människor som redan bor i Sverige är beredda att vara öppna och till och med inbjudande mot det som är annorlunda. Flickan i boken gör allting ”rätt” – man blir inte svenskare än hon som utlandsfödd. Men i situation efter situation bedöms hon inte baserat på beteenden och värderingar, utan baserat på sitt svarta hår och sina mörka ögon – i alla inte förrän hon kommer upp på elitnivå, där prestation trumfar allt. Vår gemensamma utmaning som människor och som samhälle är att komma förbi ytan. Och inse att i grunden är vi alla mer lika än olika.

Huvudpersonen ”hon” får av sin pappa lära sig att hårt arbete är nyckeln till framtiden. Att hon måste vara bäst, oavsett vilka offer som krävs. Och ”hon” lyckas. Bästa betyg rakt igenom skolgången och in på Elitskolan där ”hon” sedan väljs till kårordförande. En prestation om någon.

Är det vanligt bland iranska invandrare att ha höga krav på sig själv att lyckas i det nya landet och ställa ännu högre krav på sina barn?
Ja, det är det. Vilket självklart inte är vara negativt, tvärtom. Men jag har kommit att önska att min föräldrageneration inte hade slitit så hårt. Att de hade sett till att hålla sig friska, och finna ro i sina plågande minnesbilder och krossade förväntningar. Att de hittat ett sätt att verkligen uppskatta friheten som de en gång kämpade så hårt för, och gav upp sina liv för.

Men allt har ett pris. ”Hon” mår inte bra inombords, skär sig och har bulimi. Är det signifikant att många invandrare mår dåligt, både föräldrar och barn som växer upp i Sverige? Att barnen bär på föräldrars trauman och drömmar? Varför blir det så?
Jag skulle inte vilja säga att det är signifikant att invandrarbarn bär på föräldrars trauman och drömmar. Det tror jag är väldigt allmängiltigt, i alla hem där det finns starka trauman, starka drömmar eller bara starka föreställningar om hur livet ska levas. Jag tror att sådant överförs med samma självklarhet som vårt DNA mellan generationer. Världen består av berättelser lika väl som av atomer, och så ärvs den i rakt nedåtstigande led.

I slutet av romanen går det utför för ”hon”, fötterna vill inte längre lyda, och föräldrarna tar hand om henne. Kropp och psyke har levat under skyhöga prestationskrav så länge, för länge. Hur går det för huvudpersonen, vad når hon för insikt? Vilken vändning får tillvaron? Eller är det ämne för en uppföljande bok?
Åh, jag hoppas att det ska få vara ämne för flera uppföljande böcker. Enkelt uttryckt, så inser hon att det inte är värt det. Det är inte värt det. Det var för friheten de flydde, och hon vet att hon inte är fri. Att hon tagit friheten från sig själv.

I en tidningsintervju 2004 då du blivit vald till kårordförande för Handelshögskolan i Stockholm, får du frågan vad du drömmer om? Du svarar: starta ett företag eller bli författare.

- Och du är medgrundare till Inkludera Invest, en ideell organisation inom familjen Söderberg-sfären, vars syfte är att stötta lovande projekt för att hjälpa dem i utkanten av det svenska samhället”. Kan du berätta mer om projektet, finns det en koppling till invandrare? På vilket sätt vill du bidra och stötta?
Genom Inkludera vill jag använda min utbildning och mina erfarenheter till att bidra till den svenska samhällsutvecklingen. Inkludera Invest vill bidra till inkludering av människor som lever i eller riskerar utanförskap. Det gör vi genom att stötta entreprenörer som utvecklat innovativa sätt att stärka hemlösa, unga killar i utsatta områden och andra människor som lever i samhällets utkanter. Inkludera hjälper entreprenörerna att bygga starka solida organisationer som kan nå ut till fler människor.

Hur tacklar du idag att du redan 2005 utsågs till en av världens nya unga lovande ledare av Goldman Sachs. Orkar du hålla samma disciplin som huvudpersonen i romanen utan att ”gå sönder”?
Åh, jag vill absolut inte hålla samma disciplin som huvudpersonen i boken. Det tror jag inte att någon kan göra utan att gå sönder. Det viktigaste för mig är att bidra till att förbättra människors liv – skapa inspiration och tröst, möjligheter och motivation. Det är ledarskap för mig, och det hoppas jag kunna göra både genom skrivandet och genom Inkludera. 

Och nu debuterar du som författare, den andra drömmen. Hur känns det?
Sedan jag var liten har jag tagit till skrivandet för att få ordning på alla mönster jag tycker mig se i omgivningen. Det är som att lägga pussel för mig. Om jag inte fick skriva, skulle jag aldrig få se den färdiga bilden. Att nu debutera som författare…  För mig känns det som att ha fått möjligheten att förstå mig själv, förstå människorna, förstå livet. Det största är ju tanken på att kanske genom mina ord kunna bidra med en bit till andra människors pussel. Bidra till att någon annan får se en färdig bild, om så för ett ögonblick. De raserar ju alltid, de färdiga bilderna. Raserar i bitar som bygger upp nästa.

Hur ser ditt liv ut idag? och vad har du för framtidsplaner?
Jag vill fortsätta skriva! Det är så många berättelser som puttrar i mina fingrar, och ibland känner jag en alldeles fysisk längtan efter att bara få stänga in mig med orden, nya ord. Jag hoppas också bygga Inkludera Invest till en verksamhet som berör många människors liv, och bidrar till att göra Sverige till en tryggare plats.

/Gunilla Weckström