Lösryckta ord om att han känner sig ”hedrad” och ”glad” far genom luften, men resten av meningen drunknar i ett öronbedövande dån. Jag försöker notera men pappret är vått och plötsligt tar vinden tag i anteckningsblocket som försvinner i den gråsvarta dimman.

–Fåken är välkänd för alla som har varit på Öland under vintern. Jag minns en påsk när jag var liten och hur fåken drog in. Det var som en orkan. Ön är ju platt och det finns ingenstans att ta skydd.

Efter år av refuseringar, omarbetningar och nya refuseringar debuterade Johan Theorin 2007 med boken Skumtimmen. Succén var omedelbar. Recensenterna konstaterade lyckligt att en driven skräckberättare hade gjort entré och boken har nu sålts till 15 länder.

–Det var verkligen inget jag hade räknat med. Om förlaget hade tackat nej var jag helt inställd på att själv trycka upp den i 50 exemplar och sälja den i närbutiken i Djupvik på Öland, säger han och ser fortfarande lite överraskad ut över händelse­utvecklingen.

I uppföljaren Nattfåk, som nu har givit honom utmärkelsen Årets författare 2008, fortsätter han på den inslagna vägen och den klurige pensionerade sjökaptenen Gerlof dyker upp igen. Spelplatsen är återigen den ödsliga glesbygden på nordöstra Öland och den årliga vinter­stormen – den mytomspunna nattfåken – står för dörren.

Barnfamiljen Westin lämnar sin topprenoverade villa utanför Stockholm och bosätter sig i den övergivna fyrvaktargården Ål­udden, byggd på 1800-talet av timmer från ett förlist fartyg. Alla sjömän som dött där genom åren har förgiftat virket med sina osaliga andar och när familjen så flyttar in – med ett eget mystiskt dödfall i bagaget – börjar svårförklarliga saker att hända.

Skumtimmen och Nattfåk är delar i en tänkt kvartett som alla ska utspela sig under olika års­tider. Femtio sidor har det blivit hittills i den tredje boken som ska heta Blodläge. Precis som föregångarna utspelar sig den på norra Öland med den gamle sjökaptenen Gerlof i en central roll.

–Den handlar om fyra familjer som flyttar in i fyra tjusiga, nybyggda villor i Djupvik. Det enda de vet om varandra är att alla familjer måste ha gott om pengar. Sedan börjar det hända mystiska saker…

Det råder ingen tvekan om att kärleken till den långsmala ön ute
i Östersjön och dess människor är drivkraften bakom Johan Theorins böcker. Samtidigt är det ett kalt och ödsligt landskap han porträtterar som bakgrund till berättelser om ond, bråd död.

–Jag gillar tomheten och långsamheten. Ingen ser det som sker. Det finns inga vittnen när man tar livet av någon.
Men för egen del skulle han aldrig, som familjen Westin, våga flytta in i en ödslig fyrvaktargård vid havet.
–Nej, aldrig. Jag är för mörkrädd. Jag har nog alldeles för livlig fantasi för det.