"Plötsligt befinner jag mig i den totala identifikationen, där det inte längre är diktens röst som pratar, utan min egen, inre röst. Det handlar om ett slags igenkänning på en plats jag inte visste att jag kände igen mig, nyskapandets och nyläsandets nyvakna upptäckt av nya världar. Det är den yttersta belöningen med all poesiläsning… Det är en mycket mörk värld som öppnas i Mitt krig, sviter, men, som i riktigt bra poesi finns det ett hopp inuti förtvivlan… Jenny Tunedal har aldrig varit bättre”
//Aase Berg, Expressen

”Jenny Tunedal visar stramt och starkt hur hårt tvinnande banden av brist, sårbarhet och kärleksgrymhet kan vara. Det är dessa bågnande spänningar som jag ser som Tunedals tema, spänningar som kan råda mellan stater, klasser, älskade, mor och barn. Att skära sig ut ur den symbiotiska gemensamhetskroppen är på liv och död. De krig som rasar speglar de inre krigen, de inre krigen speglar de yttre krigens förödelse och en fråga om frihet är möjlig.”
//Eva Ström, Aftonbladet

”Ännu efter fyra genomläsningar finns det fynd – och skickligt dolda skräckscenarion – att finna i denna bok. Det är bra, det är dikt med lång livslängd.”
//Jan Karlsson, Kristianstadsbladet

”Det var mycket länge sedan jag blev så fysiskt berörd av en diktsamling, som om jag stod utanför en obegriplighet av våld som plötsligt fick sin tolkning och sitt sammanhang. Jenny Tunedal skriver om det vardagliga banala våldet som hela tiden försöker att göra oss omänskliga.
Med hennes dikter går det att igen bli full av förtröstan. Det är stort. Det är allvar. Det är dikt som ett sätt att navigera sig fram i en värld av terror. Och det är en kärlekssaga som bildar själva hjärtat i allt: att finnas till.”
//Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar