-"Särling" kallas du ibland i pressen. Är du en särling-poet?

Nej, jag representerar huvudtraditionen, som jag ser det. Det är de andra av idag som är särlingar genom att skriva konstiga och helst obegripliga dikter om "Språååket". Europeisk poesitradition börjar med grekerna, för ca 2600-2700 år sedan, med elegiska, satiriska, erotiska, backanaliska och heroiska motiv. Svensk poesitradition tar form under 1500-talet, under tysk påverkan, och det tyskkulturella elementet förstärks ytterligare under romantiken. Inte att förglömma fransk-klassicismens Bellman, Oxenstierna och Hedvig Charlotta Nordenflycht, bland de bästa.

-Vad handlar din nya bok om?

Vad den handlar om för mig är inte vad den handlar om för dig. För mig handlar den om att försöka hitta det rätta tonfallet, ett som överskrider beskrivningar som ironisk, allvarlig, öm, rå, rättfärdig, amoralisk etc. Vad jag stridit med är att finna ett tonfall som jag kan stå för, som jag kan tycka motsvarar min ålder och placering i livsförloppet. Framförallt vill jag vara realistisk. Inte som i den litteraturhistoriska termen realism, men realistisk i förhållande till mig själv. Att acceptera den egna obetydligheten och anonymiteten utan att ge efter på de egna estetiska och etiska måttstockarna. Det är självfallet inte språket som är den stora angelägenheten, där tar de unga avantgardisterna miste, utan det är rösten, den mänskliga rösten, om man kan finna den.
 
-Varför skriver du?

Det skrivna måste överraska mig, förmå roa mig. På den punkten är vi, likväl, i samma skor. Men det är också så att eftersom vår tids samhällsstrukturer är oerhört komplicerade, visar sig plötsligt den smått översedda lyrikens lilla musikinstrument - en sapfisk dubbelflöjt eller en oboe eller så - att vara mycket väl ägnat till att fånga upp de små nyanserna, mellanskikten, mellanbetydelserna, och röra sig i det osynliga, bland de osynliggjorda sanningarna om vårt samhälle, vår kulturkrets. Jag ser absolut även mitt diktande som en stafett av ett slag, jag bär budkaveln ett stycke av vägen och en dag lämnas den vidare, förhoppningsvis i användbart skick. I den betydelsen har tradition allt med framtiden att göra. Men det finns mer att säga. Andy Warhol talade om en önskan att göra sig själv till en maskin. Varför skulle man vilja det? Jo, avsikten med att minska ner på egot är förstås för att lämna plats åt något Annat. Det är rentav en hörnsten för förståelsen av poesins egenart och uppgifter.

-Det låter sammantaget motsägelsefullt, detta med att å ena sidan finna sin röst, å den andra att minska ner på egot. Vill du finna dig själv eller mista dig själv?

Ja du, jag menade kanske snarare att finna sitt röstläge. Men visst, det är en paradox, ja tack, båda delar, skrivprocessen omfattar båda delar. Det är i och för sig inget nytt.

-Du kommer från Malmö. Malmöligan har man hört talas om.

Jag kom från Malmö. Och staden hade före Ligan redan en äldre generation poeter, Göran Printz-Påhlsson, Jacques Werup, Lasse Söderberg, Sven Christer Swahn, Jan Östergren. Jan var under ett par år något av en mentor för mig, helt informellt. I det minsta lärde han mig att stryka ner. Ett äldre traditionsled bestod av Hjalmar Gullberg, kanske Ola Hansson, framförallt Anders Österling - som ivartfall Werup hann träffa ett par gånger. Det är ganska hissnande som succession, tycker jag, med tanke på att Österling debuterade som poet redan 1904. Man kan också säga att om Skåne vänt ryggen åt Sverige så har Malmö vänt ryggen åt Skåne, och blickar helst ut mot sundet och Europa. Den svenska identiteten satt ganska tunt. I skolan var många andragenerationens jugoslaver eller med ungerska föräldrar, flyktingar efter upproret -56. Men den svenskspråkiga poesin är absolut min, om än jag älskar också den danska och den tyska. Jag tror att jag behöver Sverige på lite avstånd, för att kunna se det.

-Betyder Oslo, där du numera mest uppehåller dig, något särskilt för dig?

Norge är i grunden inte ett europeiserat land och Oslo inte en väldigt europeisk stad, det har fascinerat mig. Sedan framförallt 1980-talet har Oslo moderniserats och europeisk kultur, idén om den moderna europeiska staden, har importerats, lite grand. En ny konsulent- och media-medelklass har uppstått, missaktande de "efterblivna" mer traditionella folklagren. I takt även med de sista 15 årens stora invandring så har Oslo börjat bli ett ganska representativt titthål ner mot Europa. Jag gör mig numera ungefär samma iakttagelser här som i Berlin eller London.

-Men är inte Oslo litet?

Jo, i synnerhet centrum, ett riktigt akvarium!, och också en intressant plats genom sina absurda drag. I huvudstaden här i världens näst rikaste land - efter Saudi-Arabien - så lever som kontrast nästan 20 procent under den relativa fattigdomsgränsen, inte minst ensamstående mödrar, och delar av innerstaden har helt fram till nu stått förslummade. Och nere på Eventyrsbrua, mellan dess Vaa-skulpturer med motiv ur norska folksagor, så säljer unga män hasch och khat. De kommer från Guinea, Somalia etc och har sökt om uppehållstillstånd i Norge efter att ha utvisats ur EU, de flesta kommer att utvisas också härifrån men hinner sända hem lite pengar till sina familjer under väntetiden. Om lördagnätterna bland de dödfulla blonda norskorna så prostituterar sig 400 kvinnor från Nigeria - kan du tänka dig hur det påverkar intrycket av nattlivet i ett litet centrum? I varje gatuhörn ger rumänska zigenare järnet på dragspel och trumpeter. Och överallt klungvis med prostituerade på turistvisum. Kör det här i mixern med att många norrmän ännu klär sig i "bunad", folkdräkt, till fest, då blir det samlade helhetsintrycket en citykväll ganska crazy.

-Något annat du är särskilt upptagen av?

Jo, av tid. I min föregående samling "Skisser till ett århundrade" hette en av avdelningarna "Perspektivlära". Tanken var att försöka återupprätta tidsperspektiv. Jag menar att man i konsumtionssamhället - och vi lever i det TOTALA konsumtionssamhället, Roms stadsmurar dagarna före sitt fall - har fått en ytterst vag uppfattning om det historiska rummet, där vi istället lever på en ö i nuet utan stora möjligheter vare sig till självständigt tänkande eller subversivt tänkande därför att nuet blivit till en illusionistiskt utsträckt evighet. Det ena går inte att jämföra med det andra, det nuvarande inte med det dåvarande, annorlunda. Historiens slut kan man ju kalla det, fast det är skenbart. Som motvikt försöker jag ge orden sin sanna plats inte bara i rummet utan också i tiden. Vi behöver återfå ett renässansperspektiv, inte för rum, för tid. Detta skulle jag kunna prata mer om.

-Vi hinner inte, det är inte tid nog nu. Vad blev ditt sista ord innan du dog?

Klass mot klass! blev mitt … näst sista ord. Kärlek! mitt sista.

-Du är ett slags mjukis-marxist du också då?

-Åja, jag har alltid tillhört strömningen "fördömda realister", vet’u. Sitter man ute om kvällarna, så märker man snart att det är två saker som verkligen upptar folk, ja, utöver att få något i magen då. Och det är könets brånad och i tillägg vars och ens hierarkiska plats och placering, om den kan förbättras lite eller fås att verka lite bättre än den reellt är. För en irrande själ är scenariet en källa till outslitlig underhållning. Klass och kön. Fröken Julie. Allt är sig likt men kortleken kuperas om, och det ger halvnya motiv.

Håkan Sandell är aktuell med diktsamlingen Gyllene dagar.