Hur skulle du beskriva din poesi?
Från början var det viktigt för mig att få in en muntlig kvalitet i skriften. Men jag tänker då inte särskilt på uppläsningar eller inläsningar, utan snarare att få med vissa av det muntliga uttryckets strukturer in i skriftligheten. Innanför den moderna litteraturen är det förmodligen Ezra Pound som inledde det slagets avsikter med sina "Cantos". Hur skall man få in en så stor ledighet eller elastiskhet som möjligt utan att ge upp rytmen? Det har jag varit upptagen av. Det är också så att dikter komponeras på munnen, även när man håller i en penna eller lap top. De är ljud, klang. I ökande grad komponerar jag fram dikterna, vågar jag säga. Jag tänker ibland att man kommer att försöka spärra in mig, när jag går runt i staden och rör på läpparna medan jag räknar taktslag på fingrarna. Förmodligen ser det ut som en galnings promenad. Men nuförtiden är det så många galna på gatan, jag sticker knappast ut. Vad skall jag säga mer? Jag har en episk ambition. Jag önskar att dikterna tillsammans skall bilda en större narrativ enhet, även om jag i enskilda dikter inte nödvändigtvis är upptagen av narrativitet, av att berätta.

Vad är skillnaden mellan att själv läsa din lyrik och att höra dig läsa upp den?
Det vet jag inte så mycket om, är jag rädd. Men för min egen del är det så att till exempel för första gången höra Göran Sonnevi läsa upp påverkat hur jag själv sedan från boksidan läser hans dikter. Joseph Brodsky har annars sagt att poesiuppläsningens enda funktion är att få publiken att inse sin underlägsenhet. Det låter ju helt förfärligt. Lyckligtvis menar inte Brodsky en underlägsenhet inför poeten, utan en underlägsenhet som åhörare inför att under uppläsningsögonblicket kämpa med att försöka uppfatta mycket nog av diktens komplexa betydelsebredd. Det är retsamt formulerat av Brodsky, men i grunden har han säkert rätt i att uppläsningen aldrig kan ersätta den tysta läsningen från boksidan. Likafullt tror jag att Brodsky då förtigit ett par saker, jag tänker då på uppläsningens drag av ritual, den delade upplevelsen i ett socialt rum. Men även på hur dikten under uppläsningen äntligen får ljuda fritt i det akustiska rummet, i akustik. Kanske på samma sätt som det är en väsentlig skillnad på den tigande bönen i pietistiskt orienterade kyrkoförsamlingar och på att likt till exempel innanför Hare Krishna-rörelsen mässande upprepa mantra. Om min liknelse inte tolkas för bokstavligt.

Vilket är ditt bästa uppläsningsminne?
De är flera. Men kanske en gång på en utomhusuppläsning på Saint-Sulpice-torget i Paris, en poesifestival. Av någon anledning var jag inte på humör, det regnade, och jag accepterade inte riktigt mina kollegor, ihoprafsade från olika länder i Europa. "Merde-poeter!", muttrade jag för mig själv, "de är bara skit... jag skiter i de", skällde jag medan jag istället gjorde små avstickare in i kyrkan och till de mörknade freskerna av Delacroix där, och - lite för tätt - till de små överplastade stånden som sålde billigt rödvin i plastmuggar på torget. Men så stelnade jag till och blev stående, en kvinnlig poet läste från scenen, jag förstod inte ett ord av språket, men rytmen, intonationerna - inte taktfast som de ryska poeterna, men så fint så fint. Dämpat mässande men med klara konsonantklanger, i långa utandningar. Det visade sig vara den lettiska poeten Amanda Aizpuriete. Jag kom senare att översätta henne, tillsammans med diktarinnan själv, ett urval av hennes lyrik; "Så som skymningen älskar dig". Som utgavs längre fram i ett samarbete mellan Ariel förlag och Ellerströms förlag. Så nog kan det att höra en poets uppläsning förändra hela ens syn på hennes kvalitet, och det till och med bortom språket i dess meddelande funktion. En annan gång, var det den frisiske poeten - frisiska är ett minoritetsspråk som kan beskrivas som en blandning av holländska och arkaisk engelska - Tsjebbe Hettinga, som gjorde ett överväldigande intryck på mig. Han har blivit blind, och komponerar sina dikter med hjälp av en bandspelare, och är kanske också just därigenom mer uppmärksam på poesins auditiva sida. I påfallande grad hade han nått att förena andning och rytmmönster. Det var själsrystande. Folk grät i salen. Kanske var det en arketyp som trädde i verkan.

Vad är den största skillnaden mellan att skriva egen poesi och att översätta poesi?
Vid båda tillfällena har du mer än en sak att tänka på, mer än en boll att hålla i luften samtidigt. Det är likheten. Olikheten är att dessa saker inte är desamma vid diktning och vid diktöversättning. Vid båda tillfällena måste du hålla reda på rytm och klang. Men vid diktning ligger en hel del av koncentrationen på att överföra en inre värld till språklig gestaltning. Jag ser alltså inte språket helt som primärt, utan menar att det finns tanke och känsla som föregår språket. Man blickar inåt mot en symbolik som först inte står helt klar för en. Det betecknande är måhända inte det samma som det betecknade, som först Mallarmé var inne på. Ett hav är inte detsamma som ordet "hav", tvärtom förändrar ordet "hav" betydelse beroende på hur det står innanför en dikt, det påverkas. Men bara en riktig galning skulle helt förneka förbindelsen mellan det betecknande språket och de betecknade tingen. Till dikten, som är väldigt liten, försöker man översätta den värld som är väldigt stor som bekant. Och det konststycket tar en inte liten del av ens koncentration i anspråk. Vid diktöversättningen är det istället betydelsebredden i vart ord innanför det främmande språket som upptar en mest. Då måste man mobilisera motsvarande bredd av det egna språkets synonymer. När man betänker att, som sagt, ordens betydelse innanför en dikt är mer flytande än fixerad, så har man en hel del att hålla reda på, för att uttrycka det milt. Jag tror att den gode översättarens insats är underskattad i vår kultur. Men som översättare är jag bara en amatör. Jag gör det som en övning. Som att stämma instrumentet ungefär.

Varför skriver du poesi?
En vän till mig, den danske poeten Micahel Strunge (1958-1986), brukade när vi var ute om kvällarna, om månen var uppe, alltid titta på den och sedan på mig, och smila. Vad ler killen åt? Efterhand lärde jag mig vad det där betydde för något. För honom var månen en påminnelse om att jorden också är en himlakropp, att vi går omkring på en bubbla mitt i tomma världsrymden. Det log han åt. Jag skulle säga att poesin har något av samma funktion, i att ta ett steg åt sidan, och begrunda det hela ur en annan synvinkel. Poesi handlar om, menar jag, att återinföra en mer naturlig relation mellan tingen, vad angår vad som är stort och litet, betydelsefullt eller oviktigt. Inför media-bomardemanget som vi nu alltmer uttalat verkligen lever i, så lär man saker som att statsministern är väldigt viktig men ett träd ytterst oviktigt. I en dikt kan det vara tvärtom. Poesi leker med vad som är förgrund och bakgrund, och drömmer om att återskänka åt allting ett mer sant och kanske mer naturenligt proportionsförhållande. Stor som en myra. Liten som en kejsare.

Lyssna på Håkan Sandells uppläsningar på Podpoesi