Wahlström & Widstrand

Alla författare

Debutanter

W&W:s poeter

Foto: Kennet Ruona

Karin Wahlberg, född 1950, är gynekologen och förlossningsläkaren som vid 51 års ålder debuterade med Sista jouren, en kriminalroman i sjukhusmiljö. Boken blev en stor framgång som följts upp med Hon som tittade in (2002), Ett fruset liv (2003), Flickan med majblommorna (2004), Blocket (2006) och Tröstaren (2007). Hennes första bok Sista jouren belönades med en silverpocketutmärkelse och uppföljaren Hon som tittade in har hittills sålts i över 100 000 exemplar och för den tilldelades hon en guldpocket.
Under 2003 arrangerade Karolinska University Press en novelltävling där Karin vann andra pris för novellen Man måste välja sina strider
Det som framförallt utmärker Karin Wahlberg är hennes förmåga att återge vanliga människors motgångar och medgångar i vardagen på ett fängslande sätt. Detta kombinerat med en miljö som hon känner mycket väl - sjukhusmiljön - gör att hon har en stor publik runt om i landet.
Karin Wahlbergs skrivande började som en sorts motvikt, eller snarare återhämtning, från det stressiga arbetet som läkare. Men skrivandet har inte bara fungerat som en ventil, utan även som en källa till mycket glädje. Hon skriver:

"Egentligen har jag på sätt och vis mer eller mindre alltid varit en skrivande person, det har gått i arv, även om jag tidigare varken har skrivit dikter, noveller eller romaner. Det har mest blivit brev, däremot inga dagböcker. Det har jag inte haft ro till.
Min pappa var journalist i Kalmar där jag växte upp. Under hela min skoltid fick jag frågan om inte jag också skulle bli journalist som pappa. Det skulle jag förstås inte. Jag ville bli något eget. Min väg till skrivandet av större volymer blev därför rätt lång.
Efter studentexamen for jag till Lund för att bli lärare. Jag läste svenska, filosofi och religionskunskap och gick på lärarhögskolan i Malmö. Vid 25 års ålder var jag en energisk nyutbildad lärare, gift med en nyfärdig läkare och mor till en treårig dotter. Vi packade och for till Växjö för att börja arbeta.
Det visade sig emellertid inte vara så lätt. Det var ont om lärarjobb i mitten på 70-talet. Jag blev en vikarie som for runt i vår gamla Volvo Amazon och undervisade chilenare (militär-juntan hade tagit makten i Chile), polacker, gymnasister och högstadieelever i framför allt svenska. Under tiden föddes barn nummer två, en son. Till slut fick jag en fast tjänst på en högstadieskola och många roliga yrkesår följde, kanske de roligaste jag hittills haft.
Så gick flyttlasset tillbaka till Lund. Året var 1983, maken skulle vidareutbildas och jag hamnade i vikariesvängen igen. Det var nämligen fortfarande svårt att få lärarjobb, speciellt i en universitetsstad där det drällde av högutbildade människor som ville arbeta i skolan. Tänk vad tiderna har ändrats!
Jag läste mer svenska, blev doktorand i nordiska språk, kände att jag inte hade tålamod att fortsätta hela vägen fram till en färdig avhandling, hoppade av och började läsa på läkarlinjen vid fyllda 36 år. Varför? Kan man fråga sig. Det var fortfarande trögt på skolfronten. Min man föreföll ha ett spännande arbete, och det ville jag också ha.
För rätt många år sedan, när barnen flyttat hemifrån och jag hade mer tid, fick jag en idé till en deckarintrig med handlingen förlagd till min egen arbetsmiljö, sjukvården, och jag började skriva så smått. Jag hade behov av en tyst verksamhet som motvikt till mitt intressanta men socialt krävande arbete. Genren passade mig som nybörjare -- en fast handling med start i ett problem som efterhand löses. Tiden gick och berättelsen växte. Det var ofantligt roligt att skriva. Jag fick med ens tillgång till en hel värld där jag helt och hållet bestämmer allt själv.
Jag blev alltså inte journalist, som min pappa, men kom att skriva ändå."