Gunilla Linn Persson har skrivit sedan 1989 - böcker, artiklar, pjäser och tevemanus. I tio års tid levde och verkade hon som författare på en idyllisk men isolerad skärgårdsö. Idag har hon övergivit skärgårdslivet och bor i Norrtäljetrakten. Hon är född 1956 och mamma till fem barn, tre egna och två styvbarn.
Gunilla Linn Persson började utveckla sitt berättande i radio, med musikaliska resor som "Jakten efter vind", "Hästarna och Norrskenet" m.m. Med teveserien "Hästens öga"(1987) gjorde hon sitt första dramatiska arbete, och 1989 debuterade hon som skönlitterär författare med romanen Skuggorna bakom oss, om en tonårstjej som rymmer från sin alkoholiserade far och möter en lastbilschaufför. En bok som f.ö. hämtade sitt stoff ur "Hästens öga".
Skuggorna bakom oss handlar om kvinnlig identitetskris, ett återkommande motiv i Gunilla Linns böcker, ofta finns här ett tydligt klassperspektiv och hon beskriver världens från barnets ögonhöjd: roligt, drastiskt och smärtande klarsynt. Om sitt mångfascetterade författarskap säger hon själv: "Jag håller alltid på med samma projekt, jag arbetar med att göra min vision synlig, att undersöka min historia. Det arbetet tar sig olika vägar och uttryck. Det kan vara genom film, romaner, dramatik. Säkert är det utifrån den utgångspunkten jag inte ser någon skillnad i att skriva för barn eller för vuxna."
Dokumentärfilmen "En släkting korsar sitt spår" (sänd på teve 1990) initierade arbetet med den andra romanen, den självbiografiska Människor i högt gräs (1991; nu i pocket på En bok för alla). Där skildrar Gunilla Linn sitt eget familjeöde, hur hennes mamma vid 42 års ålder fick veta att hon var en "bortbyting" och hur denna lögn slet upp människor i hennes omgivning med rötterna.
Två reportageböcker om gamla människor ledde fram till tevefilmen "Sista vinden från Kap Horn" som visades 1991. Parallellt skrev hon texter för scenen: "Vadoran" (för Unga Klara, Stadsteatern i Stockholm, regi Pia Forsgren) och "Maja - en bortbytings berättelse" (för Folkteatern i Göteborg, regi Birgitta Ulfsson).
Sedan kom två barnböcker, Allis med is (som också blev tevefilm) och Delfinen - mellan mussla och moln, med illustrationer av Anna Höglund (ursprungligen skriven som barnpjäs på uppdrag av Suzanne Osten för Unga Klara) - samt en tevefilm om hemlösa.
1995 publicerades Smultronfälten, en skildring av två unga flickor i 60-talets Folkhemssverige, den sexuellt förslagna brunnsborrardottern Marguerite och den oskuldsfulla villaflickan Nelly, som tillsammans vinner skrämmande insikter i vuxenvärlden.
Hon har skrivit två böcker om den lilla shetlandsponnyn Moffe, illustrerade med teckningar av Eva Eriksson.
Gunilla Linn Persson också blivit känd för hela svenska folket genom den populära teveserien "Skärgårdsdoktorn", vars manus hon tillsammans med Lars Bill Lundholm står bakom.
Hon har bl.a. tilldelats Tidningen VI:s litteraturpris samt nominerats till Augustpriset för ungdomsromanen Allis med is.
Hösten 2001 kom det hittills bredaste och mest självutlämnande Gunilla Linn Persson skrivit: brevromanen Livstecken. Den handlar om att gå igenom kriser, och att komma levande ut på andra sidan; om att försöka förstå hur allt kunnat gå så fel. På bara fyra år drabbades Gunilla Linn av en traumatisk skilsmässa och flera psykoser. Hon fick ett barn med Downs syndrom och blev sedan änka. Livstecken är hennes berättelse om hur man kan bli sjuk, och sedan frisk igen. En rasande vidräkning med männen i hennes liv men också en modig självuppgörelse. Hon är ömsom förtvivlad, upprörd, ömsom halsbrytande rolig, elak, omtänksam och klarsynt. Allt i ett trängande behov av att förstå och formulera sitt liv. Ett kvinnoliv. En skapande kvinnas liv. En älskande kvinnas liv.
"Jag har nästan älskat ihjäl mig. Jag har älskat som en - ja, så att svetten har runnit. Huggit ved och älskat och stått i stormen på bryggan och hukat och älskat och grävt trädgårdsland och älskat och vallat ungar och älskat och skurat golv och älskat och hängt tvätt och älskat och fällt träd och älskat och spikat upp fågelbon och älskat och tömt skittunnor och älskat och sått blomsterfrön och älskat.
Jag har älskat." (ur Livstecken, 2001)
2003 kom ännu en roman från Gunillas penna, Vännen. En mycket finstämd och varm berättelse om vänskapen mellan den unga mamman Ellinor och den äldre och glömska Edit.
Expressen skrev om boken: "Hon berättar med en kombination av vibrerande värme och teknisk skicklighet som gör att läsningen känns som att bli överkörd av en öm bulldozer. Så mycket språk. Så extremt, innerligt skandinaviskt. Det stormar, det blåser, det blir stilla... Hemsöborna revisited i tjugoförsta seklet fast med kvinnliga förtecken, privatare, roligare."