|
|
|
Foto: Anna-Lena Ahlström
|
Pia Hintze bor i Stockholm och arbetar som journalist. Hösten 2000 debuterade hon på Wahlström & Widstrand med romanen Baby blues. 2006 utkommer den fristående fortsättningen, En ska bort.
"Jag är född 1960 och lever med man och barn i Stockholm. Blev journalist i slutet på 80-talet och jobbade under ett antal år på tidningen Kommunalarbetaren, frilansar numera.
Minns från förr: snöret vi höll i under de organiserade barnpromenaderna till Humlegården, lekskolan som låg vägg i vägg med en rökig biljardhall ovanpå saluhallen, blodpuddingen från Vingåkersboden, att så stor del av somrarnas simskola bestod av torrsim på stranden, metmaskarna som las i en plåtburk och matades med kaffesump och filmjölk.
Upphör aldrig att förvåna mig över: tiden som inneboende hos en mopedåkande nunna i England. Att jag lärde mig namnen på de populäraste sumobrottarna under den höst då jag bodde i Japan. Att arbete med barn, gamla och sjuka värderas så lågt."
Så här presenterade Pia Hintze sig själv i Tidskriften Svensk Bokhandel år 2000:
"Jag sitter i ett nyrenoverat kök tillsammans med en kvinna som jag knappt känner, bara har träffat som hastigast någon gång tidigare. Våra män har arbetat ihop och vi har barn i ungefär samma ålder.
Många gånger under det senaste året har jag varit i liknande situationer. Hamnat i någons hem bara för att vi råkat bli mammor samtidigt. Efter ett tag börjar det nästan kännas naturligt att stiga över en relativt främmande tröskel klockan åtta på morgonen, eftersom de små barnen vaknar klockan sex, och börja rota i köksskåpen, eftersom hon som bor i lägenheten sitter i soffan och ammar.
Oftast pratar vi om livet med ett mycket litet barn under de där dagarna. Ibland händer ingenting under samtalen. Erfarenheterna är lika, kärleken till barnen, glädjen och besvikelserna, tröttheten. Fast man ska inte klaga. Det är ju den naturligaste sak i världen att bli med barn, föda barn, leva med barn, sägs det. Jag kommer inte ihåg vem som sagt det. Inte var det väl någon av dem som själva gick omkring med ett barn i magen, på höften eller den knakande ryggen dag efter dag? Men budskapet har gått hem. Tabut mot att inte enbart vara den lyckligaste mamman i världen är starkt.
Fast just den här gången, i just det här köket, är det annorlunda. Här går det bra att säga precis som det är. Likheterna är många. Familjen vi hälsar på har nyligen flyttat in i sitt hus i en förort. Tidigare bodde de längre utåt landet, men hon stod inte ut med ensamheten, ansvaret för barnet, husets ensliga läge och en man som ägnade mer tid än hon hoppats åt sitt arbete. Jag förstår vad hon menar.
- Det där minns man ju, säger hennes man som just går förbi och hör vad vi pratar om. Jag kunde ringa och säga att jag blev en timme sen och du bröt nästan ihop.
Han skrattar stort. Den där tiden ligger långt borta. Deras yngsta barn har redan fyllt ett år. Båda föräldrarna är tillbaka på jobbet. Allt är som det ska. Och han har inte förstått någonting. Kvinnan och jag tittar på varandra.
- Nån borde skriva en bok om det här, säger vi.
Nästa dag börjar jag att skriva. Det känns som den naturligaste saken i världen."
Älskling
Svensk skönlitteratur
Inbunden, 2009
|
|