Titti Persson bor i Skärholmen i Stockholm. Hon har gett ut romanerna Sju sköna snubbar (2002) och Skaver (2004). Parallellt med skrivandet jobbar hon som förlagsredaktör på Rabén & Sjögren.
*
Jag är född 1974 i en by som heter Boda och ligger i Svärdsjö, två mil utanför Falun. När man är liten är det lätt att tro att ens plats i världen är unik. I efterhand har jag förstått att Sverige kryllar av byar som Boda.
De flesta familjer i min del av byn var relativt unga och under min uppväxt kryllade det av barn i ungefär samma ålder som jag själv. Vi hade hundar, kaniner, hästar, fåglar (och eftersom det roligaste som fanns var att para kaninerna med varandra hade snart varenda unge en egen kanin ...) Kanske flyttade de flesta familjer hit av ungefär samma skäl – för att trots en begränsad ekonomi kunna ge sina barn en lycklig uppväxt nära skogen, sjöarna och bergen. Jag vet att mina lyckades.
I alla fall tills det var dags att bli tjej och bete sig som en sådan.
När hände det? När var det plötsligt suspekt att ha killkompisar? När skulle man sluta klättra i träd och istället lära sig sminka sig naturligt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag var fullkomligt genomusel på det.
Det var åttiotal och allt var yta. Alla låtar på Tracks handlade om vackra kvinnor (gärna klädda i rött), i Vecko-Revyn tittade stylade tjejer drömskt mot kameralinsen (det viktigaste var aldrig vad de gjorde utan hur de såg ut) och i skolkorridoren - detta helvete på jorden - var yta (och i förlängningen status och självförtroende) det som räknades. Killarna fick vara pluggon, datanerdar, rebeller - you name it. Som tjej skulle man vara - snygg. (Tack och lov hade jag tjejkompisar som långt upp i högstadieåldern också föredrog att sitta och spela Nintendo hela natten framför att gå på disco och vara snygg. )
Jag tror att det var i samband med att jag rasade i hierarkin som jag började skriva på allvar. Hemska historier. Minst två lemlästade lik och diverse avrättningar i varje historia. Det var väl min protest. Den hjälpte inte ett skit men jag blev i alla fall bra på att skriva.
Det är de här två motsägelsefulla tiderna jag har valt att skildra i Skaver. Barndom ställd mot ungdom. Men också ett kvardröjande sjuttiotal som med all tydlighet övergår till den del av åttiotalet som jag knappt vill minnas. Min stora inspirationskälla har varit Rainer Hartlebs fantastiska Jordbrodokumentärer (Skaver var f.ö. ett filmmanus från början).
Alla platser är hämtade från min hemort (dock med nya namn), men personerna är mina egna skapelser. Jag hade ingen lust att försöka rekonstruera min gamla klass (de flesta har jag ingen kontakt med längre, det vore förmätet att låtsas att jag vet något om deras liv). Istället ville jag undersöka hierarkin, vad varje position innebar. Och tro mig - det som ger status när man är sex är inte det samma som gäller när man är fjorton.
Jag har inte bott i Svärdsjö på över tio år. När jag började skriva Skaver rasade minnena över mig. Som författare var det fantastiskt, som "vanlig människa" var det ofta ganska plågsamt. Det sista jag ville var att det skulle bli en självömkande offerhistoria. Allas perspektiv är lika mycket värda och förtjänar att skildras med sin specifika röst.
Ja, det är 1980-tal och romanen är färgad av sin tid. Ja, det är en "uppväxtskildring" (denna bespottade genre ...). Men framförallt är det en roman om människor. Om hur olika man bemöts beroende på om man är kille eller tjej. Om hur ens ekonomiska och kulturella klass formar uppväxt och självförtroende. Om vad som händer med människor i den påtvingade gemenskap som skolan är ett exempel på.
Mycket kretsar kring vänskap, ett ämne som jag alltid kommer att återvända till.
Mailadress: tittster@hotmail.com